Frihetens vän

Glöm allt jag sade om detox i föregående inlägg. Det här är mitt engagemang. Det här är mitt Moderata Ungdomsförbund. Ditt Moderata Ungdomsförbund. Vårt moderata ungdomsförbund.

"Vi orkar tro så mycket på varje människa att även den som tvivlar på sig själv fylls av självförtroende och framtidstro."

Efterord

En kompis detoxar nu. Hon åt på McDonalds så gott som dagligen under valrörelsen och fick några kg extra. Jag hörde om en annan som sade sig detoxa politik och således förbjudit samtal rörande det ämnet.

Jag ska också försöka detoxa. Jag ska åtminstone försöka detoxa pragmatik och sakpolitiska frågor för några veckor.

Så nu har jag lagt Ayn Rand på nattduksbordet, gömt undan Fokus, slängt allt kampanjmaterial jag hittat runtom i lägenheten och dessutom spenderat tid på en kufig talarkväll.

Och jag har gömt undan kampanjtröjorna och ägnat eftermiddagarna med att sitta på bibliotek för att plugga.

Jag tror jag kan.

Jag mötte precis mig själv

Precis nu, nu när jag satt som mest fängslad i lagbokens åh, så bladbläddrande berättelse om arv och jämkning av testamenten kom jag på mig själv. I ena handen har jag en tom kaffekopp, den är uppdrucken sedan några minuter tillbaka, i den andra handen har jag kärleksfullt omfamnat en av kurslitteraturens hundratals sidor mellan två fingrar. Och så kom jag ju på mig själv.

Precis nu kom jag på mig själv med att ha pennan bakom örat. Och där har den efter en reflekterande tanke eller två placerats regelbundet under den senaste veckan.

Jag har blivit en person som sätter pennan bakom örat.

Jag har blivit en person som sätter pennan bakom örat utan att tänka på det.

Saknar pizzan, ölen och fotbollen

Idag skulle vara min ohämmade shoppingdag. En sådan dag då temat till Sex and the city skulle ljuda i mitt huvud konstant. Jag skulle få belöna mig för en väl genomförd valrörelse och bara låta konsumenten i mitt undermedvetna spy ut sina begär över jackor, skor, byxor, linnen och koftor.

Men så går ju allt inte alltid enligt planerna.

Istället för MQ, Topshop och Vagabond blir Kjell & Company min affär för dagen och jo, jag köper musmatta, mus och sådana grejer som inte alls brukar definieras som de mest kvinnliga köpen.

Så för att nyansera min avsaknad av skoköp och ersättning med datorgrejer, köper jag lite dyrare schampo.

Och när jag kommer hem från köpcentret beställer jag en datorskrivare.

Testosteronet känner inga gränser.

Om man gärna vill lyss' till trollets drill

Det finns vissa saker som gör att man inte får hemlängtan.

En av de saker man kan göra är att konstatera att lokaltidningens huvudnyhet hamnar om ett stentroll som gått vilse.

Jo.

http://www.ut.se/nyheter/stentrollet-stina-har-gatt-vilse%282118053%29.gm

Den som älskar Sverige älskar människor

Jag önskade att jag kunde säga att det är skönt att det är över, att det är skönt att valrörelsen äntligen är slut och att jag kan spendera mina dagar med att ta igen 100-tals sidor kurslitteratur.

Men jag vet inte. Det var inte glatt att vakna idag. Svenska väljare tycker att Sverigedemokrater ska sitta i Sveriges riksdag. Jag älskar Sverige. Jag gillar att bo här, jag har alltid tyckt att jag får växa och utvecklas här, att det är land mitt land. Jag älskar Sverige för Ericssontelefoner, för midsommarstången, för pizzerian på hörnet, för den lilla asiatiska mataffären, för människorna. Jag älskar Sverige för att det är här jag får växa. För att det är här min familj får växa. För att det är här mina vänner får växa. För att det är här alla får växa. För att Sverige är ett land där alla som vill göra Sverige till ett framtidsland får vara med och bygga.

Därför är jag så sjukt besviken över att man kan rösta på ett parti där man vill begränsa människor. Stänga gränser för människor. Stänga inne och stänga ute. Se människor som problem och som kostnader.

Den som älskar Sverige har inte lagt sin röst på Sverigedemokraterna.

Vi åt frukost på ett fik idag, två killar som sitter vid bordet bakom oss hör hur vi pratar om valresultatet, vänder sig om gratulerar för att vi är ett statsbärande parti. De berättar att de under sista valrörelseveckan pratat med en av Sd-företrädarna på stan. Båda killarna är mörka i hyn och frågar företrädaren om de också ska slängas ut, de som har jobb, familj och ett liv i Sverige. Ja, svarar företrädaren. Killarna frågar om han själv har jobb, om han själv bygger Sverige och det svarar han att han gör, företrädaren har precis fått jobb som svetsare på ett företag.

En av killarna sträcker på sig och berättar att han precis köpt företaget företrädaren fått jobb på.

När man älskar Sverige älskar man människor som vill vara med och göra Sverige till ett ännu bättre land. Man älskar killen som precis köpt ett företag och som precis visat hur man tar Sverige framåt.

Vi har Fredrik Reinfeldt som statsminister, Moderaterna har vuxit och jag tror fortsatt på Sverige. Det är vi som älskar Sverige som bygger Sverige.

Snart!

Efter ett år i Lund har jag äntligen köpt en cykel.

Efter en dag med cykel har jag äntligen köpt ett cykellås.

Efter jag vet inte hur många år med cykelbrist hoppas jag överleva min cykeltur till skolan.

I affären där jag köpte cykellåset ser mannen bakom kassan min Rör-inte-min-statsminister-knapp som sitter på jackan. Han berättar att han redan röstat moderat.

Snart blir Alliansregeringen äntligen omvald.

Och jag har en ny favoritlåt. Goo goo dolls, Counting Crows och gänget kan känna sig utklassade. http://www.youtube.com/watch?v=rOPzI5gydB4

Jag dunkar KDU-låtar. Men efter valet ska jag tagga ner lite. Lite.

Sverige jobbar!

Jo. Jag är lite väldigt glad. Idag fick jag skaka hand med statsministern. Det var coolt. Det var faktiskt jättecoolt.

Istället för det klassiska

Det blir inte bättre än så här. Jag är val. Jag tänker val, går förbi brevlådor och tänker att jag kunde lägga lite material i dem. Kampanjtröjan är så gott som fastetsad på kroppen och är redan lite ofräsch med två veckor kvar till valet. Jag kampanjar varje dag och har en slags försäljarpersonlighet dygnet runt. Jag har slutat (dragit ner) på att göra grimaser på varje foto som tas och försöker ersätta det med ett seriöst leende - för att roligast vinner. Jag kampanjar mer än jag gör något annat.

Jag har varit på tre föreläsningar och folk i klassen känner igen mig som hon med kampanjtröjan. Fint.

Jag knackar dörr och verkar tycka att det är en klassisk sysselsättning för söndagseftermiddagar. Jag går på stan för att ge bort lite läsning på lördagar. Jag avrundar föreläsningar med att kampanja i någon timme.

Jag går alltid och nynnar på Sverige jobbar-låten.

Jag har en MUF-affisch på min badrumsdörr och förstod inte att det var konstigt förrän det påpekades.

Men när vi vunnit valet ska jag bli lite vanlig igen.

Men till dess har jag faktiskt väldigt roligt. Helt sjukt roligt om jag ska vara ärlig. Det är inte bara nödvändigt, det är fantastiskt kul att jobba för valseger.

Det är inte okej

"Jag har ett lik i garderoben. Jag var nämligen medlem i Folkpartiets ungdomsförbund en gång i tiden. Det tycker jag är mycket svårare att försvara än att jag kallar mig kommunist."

Det här är ett citat från någon som är ministerkandidat. Någon tillsammans med fler partivänner vill vara chef över olika departement i Sverige. Ska vi låta en låta en kommunist vara chef över finansdepartementet? Planekonomi är ju fräscht. Näringsdepartementet? Stäng alla privata företag? Utrikesdepartementet? Utöka samarbetet med Kuba, Venezuela och diverse länder där huvudsyftet verkar vara att vara anti-amerikan mer än förespråkare av mänskliga rättigheter. Där det spelar inte spelar någon roll om man låter människor rösta eller inte, låter människor leva eller inte - så länge man är anti USA är man en vän till Vänstersverige.

Jag är inte speciell gammal. Jag föddes samma år som Berlinmuren föll och har aldrig behövt oroa mig för krig där jag bor. Jag är född och uppfostrad med demokratiska rättigheter och är sjukt bortskämd med detta på alla sätt och vis. Mycket, ska sägas, faktiskt tack vare ett visst mått av socialdemokrati. Idag har Socialdemokraterna tagit hjälp och lovat bort ministerplatser till Lars Ohly och Vänsterpartiet för att överhuvudtaget ses som relevanta för regeringsmakten. Socialdemokraterna har gett upp sina ideal och verkar mest fokusera på makt. Vad vill de med Sverige? De ger upp sina åsikter för att komma överens med småpartier varav det ena mest flummar om friår, avskaffad ränta och annat som varken platsar eller fungerar i ett modernt land där man bör satsa på välstånd och utveckling, och det andra är ett parti Socialdemokraterna tidigare varit måna om att visa sig skiljda från. Skiljda från då detta inte är parti som värnar om demokrati såsom Socialdemokraterna har gjort. De har inga visioner om ett framtida Sverige. De har bara visioner om sin egen makt i fyra år.

Att jag är moderat och röstar på Alliansen är en sak. Jag tror på moderata värderingar oavsett alternativet. Men att alternativet faktiskt är ett kommunistiskt parti i regeringen gör mig sjukt illa till mods.

I förra veckan träffade jag tre vitryssar. De är förtryckta i Europas sista diktatur. Och vad gör vi i Sverige där vi varit så lyckliga med demokrati så länge? Vi plockar fram kommunister som ett mögligt rockärmsäss. Det är inte fräscht någonstans. Det människor i andra länder flyr från, gör vi till ett regeringsalternativ. Det är vad man får, det är vad man röstar på, även om man i praktiken tycker att man lägger sin röst på ett litet gulligt parti som har ett fint och passande namn.

Det är inte okej.

Citatet är från Lars Ohly, Aftonbladet 13 december, 2003.